Personlig mission statement-uppsats

Personlig mission statement-uppsats

Är du intresserad av att få ett skräddarsytt papper? Från att utveckla processer och system som fungerar inom organisationen är inget av detta möjligt utan ett gemensamt mål i åtanke, personlig mission statement essä. Företaget tycks inte publicera en mission statement eller en vision statement. Vilka är de val blomstrande ledare gör när de står inför stressorer? I slutändan vill jag bli framgångsrik och få ekonomisk trygghet.

Tips om hur du använder personliga uppdragsbeskrivningsexempel

Din uppsats kan vara skillnaden mellan ett antagande och ett avslag - det låter dig sticka ut från resten av sökande med liknande profiler. Ditt personliga uttalande är en uppsats som du måste skriva för din huvudsakliga ansökan, till exempel Common App Essay University of California Essaysor Coalition Application Essay. Denna typ av uppsats fokuserar på dina unika erfarenheter, idéer eller övertygelser som kanske inte diskuteras under resten av din ansökan. Den här uppsatsen borde vara ett tillfälle för antagningshandläggarna att lära känna dig bättre och ge dem en inblick i vem du verkligen är. Dessa personliga uppsatsexempel skrevs alla av riktiga studenter.

Läs igenom dem för att få lite inspiration till dina uppsatser! De slingrande vägarna, utsmyckade mosaikerna och doftande doften av nymalda kryddor hade varit så främmande till en början. Nu under min femte vecka av SNYI-L sommarutbytesprogram i Marocko kände jag mig mer bekväm i staden. Det var svårt att tro att min mamma bara några år tidigare var orolig för att låta mig resa runt i min hemstad på egen hand, än mindre en plats som jag bara hade bott i i några veckor. Medan jag hade varit på en resa mot självförsörjning och oberoende i några år nu, var det Marocko som pressade mig att bli den självsäkra, självreflekterande person som jag är idag.

Som barn pressade mina föräldrar mig att uppnå perfekta betyg, behärska mina simtag och upptäcka intressanta hobbyer som att spela oboe och lära mig att plocka lås. Jag kände mig tvungen att leva mitt liv enligt deras önskemål. Självklart, personlig mission statement essä, denna press var inte en helt negativ faktor i mitt liv —— man kan till och med kalla det stöd. Trots alla dessa prestationer kände jag att jag inte hade någon självkänsla utöver min drivkraft för framgång. Jag hade alltid förväntats att lyckas på den väg de hade definierat. Redan i mellanstadiet åkte jag på spårvägen själv, läste kartor för att komma hem och sökte till särskilda akademiska program utan att ha uppmanat mina föräldrar.

Även när jag tog fler initiativ på egen hand fortsatte mina föräldrar båda att se mig som något omogen. Allt detta förändrades för tre år sedan, när jag ansökte och antogs till SNYI-L sommarutbytesprogram i Marocko. Jag skulle studera arabiska och lära mig runt i staden Marrakech. Även om jag tror att mina föräldrar blev lite förvånade när jag berättade mina nyheter, övertygade tillägget av ett fullt finansierat stipend dem att släppa mig. Jag bodde hos en värdfamilj i Marrakech och fick reda på att de också hade höga förväntningar på mig.

Om jag trasslade till rättade de mig tålmodigt men vägrade låta mig falla in i det lätta mönstret att prata engelska precis som jag gjorde hemma. Precis som när jag var yngre kände jag mig pressad och stressad över att uppfylla deras förväntningar. Dock en dag, personlig mission statement essä, när jag strosade genom det livliga torget efter att ha lyckats förhandla med en av gatuförsäljarna, personlig mission statement essä, Jag insåg mitt misstag. Jag hade ansökt om den här resan och jag hade förbundit mig till den intensiva språkstudien. På samma sätt hade pressen som mina föräldrar hade lagt på mig som barn kommit ut personlig mission statement essä kärlek och deras förhoppningar för mig, inte av en önskan att krossa min individualitet. När min buss körde genom det fortfarande livliga torget och förbi den medeltida Ben-Youssef madrasan, insåg jag att att bli självständig var en process, inte en händelse.

Nu, även om jag är ännu mer självförsörjande än jag var för tre år sedan, försöker jag närma mig varje upplevelse med förväntningen att det kommer att förändra mig. Livet innan var bra: grönskande skogar, överdådiga curryrätter och en hängiven familj. Sedan övergav min familj vårt bekväma liv i Bangladesh för en chans till den amerikanska drömmen i Los Angeles. Inom vårt första år fick min far diagnosen sköldkörteln personlig mission statement essä. Han förlorade sin kamp tre veckor före min sjätte födelsedag. Inför ett nytt land utan min fars stadiga närvaro var vi sårbara – fångar personlig mission statement essä svårigheter i de frias land.

Det var meningen att det skulle vara vår tillflykt, personlig mission statement essä, men jag kände mig mer förskjuten än någonsin. Borta var höghuslägenheterna i West L. Fotgängare log inte längre och hälsade på mig; atmosfären var fientlig, till och med giftig. Under tiden började min familj att integreras i det lokala bangladeshiska samhället. Jag kämpade för att förstå dem som delade mitt arv. Bangladeshiska mammor stannade hemma medan fäder körde taxi och sålde frukt vid vägkanten - smärtsamma samhällspositioner. När jag åkte på bussar över stan eller gick hem från skolan började jag internalisera dessa skillnader. Under mina flyktiga möten med välbärgade Upper East Siders såg jag barn i min ålder med barnskötare, föräldrar som bar kostymer på jobbet och lyxiga lägenheter med spektakulär utsikt.

De flesta tog taxi till sina destinationer: taxibilar som Bangladeshis körde. Jag såg de vardagliga ögonblicken i deras liv med längtan, längtande efter att plantera mig i deras skor. Skammen tog sig nerför min ryggrad. Jag tog avstånd från mitt arv, personlig mission statement essä, förkasta den traditionella panjabis som bärs på Eid och vägra torkari vi åt till middag varje dag. När jag brottades med mitt förhållande till det bangladeshiska samhället, personlig mission statement essä, Jag riktade min uppmärksamhet mot att hjälpa mitt Bronx-samhälle genom att söka praktik hos Personlig mission statement-uppsats Luis Sepulveda.

Jag skötte skrivbordsarbete och tog emot samtal, ägnade större delen av min tid åt att aktivt lyssna på de svårigheter som beståndsdelarna ställdes inför – allt från en veteran fråntagen sina förmåner till en mormor som inte kunde försörja sitt sängliggande barnbarn. Som praktikant kunde jag bara hjälpa till med det som kändes som de små sätten – att peka ut lokala jobberbjudanden, skriva ut information om gratis ESL-klasser, nå ut till ideella organisationer. Men för ett samhälle som står inför en anstormning av intensiva strider, insåg jag att något så litet som dessa handlingar kunde få enorma effekter. Att se de omedelbara konsekvenserna av mina handlingar inspirerade mig.

Jag började sluta se den rådande undersysselsättningen och trånga bostäder mindre som källor till skam. Istället såg jag dem som verkligheter som måste erkännas, men som i slutändan kunde åtgärdas. Personlig mission statement-uppsats insåg också fördelarna med den bangladeshiska kultur som jag hade skämts så mycket över. Mina språkkunskaper i Bangla var en tillgång för kontoret, och min förståelse för Bangladeshisk etikett möjliggjorde smidig kommunikation mellan kontorspersonal och dess beståndsdelar. När jag hjälpte mina grannar att navigera i stadens tjänster, personlig mission statement essä, Jag såg mitt arv med stolthet - ett perspektiv som jag aldrig förväntade mig att ha.

Jag kan nu uppskatta värdet av min unika kultur och bakgrund, och av att leva med mindre, personlig mission statement essä. Detta perspektiv erbjuder utrymme för framsteg, samhällsintegrering och en framtid värd att kämpa för. Långt ifrån att skämmas för mitt samhälle vill jag någon gång återvända till lokalpolitiken i Bronx för att fortsätta hjälpa andra att komma åt den amerikanska drömmen. Jag hoppas kunna hjälpa mitt samhälle att uppskatta möjligheten att göra framsteg tillsammans. Genom att omfamna verkligheten lärde jag mig att leva den. Längs vägen upptäckte jag en sak: livet är bra, men vi kan göra det bättre.

Jag tog min första resa till Kina för att hälsa på min kusin Anna Personlig mission statement-uppsats av hennes gnistrande personlighet och optimistiska attityd gav mig alltid ett leende på läpparna. Den här gången brast dock mitt hjärta när jag såg effekterna av hennes hjärncancer; hon hade drabbats av en stroke som förlamade hennes vänstra sida. Hon var fortfarande sig själv på många sätt, men jag kunde se att skadan på hennes hjärna gjorde det svårt för henne. Skulle jag någonsin se Anna igen? Kunde jag ha gjort mer för att göra Anna bekväm? Jag önskade att jag kunde stanna i Kina längre för att ta hand om henne. När jag gick av planet undrade jag om jag kunde omvandla min sorg till att hjälpa andra barn och tonåringar i USA som led som Anna gjorde.

Dagen efter att jag kom hem, när jetlag drog mig vaken några minuter efter midnatt, kom jag ihåg att jag hörde talas om Family Reach Foundation FRF och dess arbete med barn som genomgår behandlingar på det lokala sjukhuset och deras familjer. Volontärarbete har både fått mig att uppskatta min egen hälsa och också vårda de nya relationer jag bygger med barnen och familjerna. Vi sportar, gör figurer av playdoh och klär ut oss. Personlig mission statement-uppsats de tar på sig rollerna som brandmän eller älvor, vi fastnar alla i spelet; för den tiden, personlig mission statement essä, de glömmer de sanerade, skarpa, opersonliga väggarna på den pediatriska onkologiska avdelningen.

Att bygga nära relationer med dem och se dem fnissa och skratta är så givande - jag älskar att titta på dem personlig mission statement essä och bli bättre under hela sin behandling. För att komma igång anmälde jag mig till en sommarkurs på högskolenivå i Abnormal Psychology, personlig mission statement essä. Där arbetade jag med Catelyn, en stigande college senior, på ett dataanalysprojekt angående Dissociative Identity Disorder DID, personlig mission statement essä. Tillsammans undersökte vi den neurologiska etiologin för DID genom att studera fyra fMRI- och PET-fall. Jag blev kär i att samla in data och analysera resultaten och blev förvånad över vår slutprodukt: flera fantastiska hjärnbilder som visar områden med hyper och hypoaktivitet i hjärnor som påverkas av DID.

Desire följde snabbt efter min förvåning — jag vill fortsätta det här projektet och studera mer personlig mission statement essä. Deras komplexitet, känslighet och betydelse för varje aspekt av livet fascinerar mig. Tyvärr, några månader efter att jag återvänt från Kina, gick Anna bort. Med detta mål i åtanke, och i hopp om att få värdefull erfarenhet, anmälde jag mig till en journalistkurs under mitt första år. Trots min kärlek till att skriva fann jag mig till en början ointresserad av ämnet och jag kämpade för att njuta av klassen. När jag tänkte på att skriva föreställde jag mig lyrisk prosa, djup poesi och spännande handlingslinjer.

Den klassen skakade mitt självförtroende som författare. Jag var osäker på om jag skulle personlig mission statement essä i det under resten av min gymnasiekarriär. Året därpå ansökte jag om att bli personalreporter på vår personlig mission statement essä tidning. Jag hoppades att detta skulle hjälpa mig att bli mer självgående och kreativ, snarare än att bara skriva artiklar som min lärare tilldelade. Till min förvåning var min tid på personalen världar borta från vad jag upplevde i journalistikklassen. Även om jag inte var van vid att arbeta i en miljö med högt tempo och till en början tyckte att det var betungande att efterforska och färdigställa berättelser av hög kvalitet på relativt kort tid, tyckte jag också att det var spännande.

Jag tyckte om att lära mig mer om ämnen och händelser på campus som jag inte visste mycket om; några av mina berättelser som jag personlig mission statement essä under min första termin gällde en schackturnering, en mattur och en spansk fördjupningsfest. Jag njöt av friheten jag hade att utforska och lära mig, personlig mission statement essä, och att skriva mer självständigt än jag kunde i ett klassrum. Även om jag gillade många aspekter av att arbeta för tidningen omedelbart, drev rapportering mig också utanför min komfortzon. Jag är en blyg personlig mission statement essä, och att prata med människor jag inte kände skrämde mig.

Som jag personlig mission statement essä hans kontor, personlig mission statement essä, Jag kände allt från mina tår till min tunga frysa till ett fast block och jag kunde knappt få ut mina inledande frågor. Lyckligtvis var coachen väldigt snäll och hjälpte mig genom samtalet. Uppmuntrad förberedde jag mig för min nästa intervju med större självförtroende. Efter några veckors praktik började jag till och med se fram emot att intervjua människor på campus. Den där första journalistkursen må ha tråkat ut mig, men även om journalistiken i praktiken var utmanande så var den allt annat än tröttsam.

övertygande uppsats om mobiltelefonanvändning i skolan

Att kopiera, utveckla och använda egenskaperna hos en framgångsrik individ som jag beundrar i deras liv så att jag också kan vara ett exempel för andra och lyckas i mitt livs drömmar kräver tid och resurser. I dessa fall kommer jag att sträva efter att tjäna som den person som har väckt mitt intresse. Den här typen av framgångsrika individer har i hög grad inspirerat mig till att lägga mer beslutsamhet på livets drömmar när de fungerar som mitt exempel. Jag kommer därför förmodligen att bli framgångsrik om jag följer deras steg i livet innan de förverkligade sina drömmar.

Att omsätta en idé till handling är ibland lite komplicerat. Det är frasen som alltid har fått mig att tänka på en positiv prestation i mitt liv inom kort. Det påminner mig helt enkelt om att arbeta med vad jag tror är rätt för en bättre framtid. Dessutom erkänner frasen mig att jag ska hålla fast vid mitt sinne och det tänkande jag har om mig själv. Det är obehagligt att leva hela tiden med en dedikation så att drömmarna uppnås fullt ut. Jag kommer dock att försöka detta på alla möjliga sätt för att säkerställa att jag gör det bättre. För att njuta och till och med uppskatta det liv jag lever, krävs det att dekoration görs där vissa aktiviteter görs som syftar till att sträva efter lycka.

Jag beordrar att se glädje; Jag kommer att vara fast besluten att uppnå det med alla kostnader. För att göra allt detta borde jag vara mig själv och leva det liv jag har. Att bli känd av allmänheten som någon som har gjort viss framgång i att uppnå livets mål är viktigt och kan bygga upp min karaktär av framgång. Energi krävs för att målen med denna dröm ska vara realistiska. Jag tror att om en steg-för-steg-metod används kommer livets mål till slut att ha uppnåtts. Kom ihåg: Detta är bara ett exempel från en studiekamrat. Från 3 timmars leverans. Tyvärr är kopiering inte tillåten på vår webbplats. Vi kommer då och då att skicka dig kontorelaterade e-postmeddelanden. Denna uppsats är inte unik. Tyvärr, vi kunde inte parafrasera den här uppsatsen. Våra professionella skribenter kan skriva om det och ge dig ett unikt papper.

Vill att vi skriver en bara för dig? Även om jag ville förbli stark, började tvivel att grumla mitt sinne. Jag kunde inte låta bli att undra: vad var poängen med att förbättra mina färdigheter om jag aldrig ens skulle tävla? De andra medlemmarna i mitt lag, som hade hittat tränare minuter tidigare, försökte trösta mig, men jag hörde knappt deras ord. Sedan min första lektion för 12 år sedan har medlemmarna i min dojang blivit familj. Jag har sett dem växa upp och hitta min egen lycka i deras. Tillsammans har vi finslipat våra sparkar, blockeringar och slag. Vi har drivit varandra att sikta högre och bli bättre kampsportare.

Även om min dojang hade letat efter en pålitlig tränare i flera år, hade vi inte hittat någon. När vi deltog i tävlingar förr hade jag och mina lagkamrater alltid haft tur och hittat en sympatisk tränare. Nu visste jag att denna praxis var ohållbar. Det skulle förstöra mig att se de andra medlemmarna i min dojang i min situation, oförmögna att tävla och förlora hoppet som ett resultat. Min dojang behövde en tränare, och jag bestämde mig för att det var upp till mig att hitta en. Men dessa försök gjorde mig bara återigen bekant med artiga avslag. Jag insåg snart att jag själv skulle ha blivit tränare. Till en början var turneringarnas inre funktion ett mysterium för mig. För att förbereda mig för framgång som tränare tillbringade jag nästa år som tjänsteman och tog tränarkurser vid sidan av.

Jag lärde mig allt från motiverande strategier till tekniska komponenter bakom kulisserna i Taekwondo-tävlingar. Även om jag kom fram med ny kunskap och förtroende för mina förmågor, delade andra inte denna tro. Mitt självförtroende var min rustning, som avledde deras buttre blickar. Varje rustning är dock genomtränglig, och när den obevekliga störtfloden av tvivel slog min motståndskraft, började den slitas ner. Jag blev osäker på mina egna förmågor. Trots attacken vägrade jag ge upp. Att sluta skulle vara att ställa upp på att de inte skulle kunna tävla som jag var. Nu när min dojang blomstrar på tävlingar har attackerna mot mig försvagats, men inte tagit slut. Jag kanske aldrig vinner varje förälders godkännande; ibland plågas jag fortfarande av tvivel, men jag finner tröst i det faktum att medlemmar i min dojang nu bara oroar sig för att tävla efter bästa förmåga.

Nu, när jag kommer till en turnering med mina elever, blundar jag och minns det förflutna. Jag visualiserar det frenetiska sökandet efter en tränare och kaoset bland mina lagkamrater när vi tävlade med varandra för att hitta tränare innan iscensättningen kräver våra respektive divisioner. Jag öppnar ögonen för den raka motsatta scenen. Att sakna en tränare skadade min förmåga att tävla, men jag är stolt över att veta att ingen medlem i min dojang kommer att behöva möta det problemet igen. När jag kom dit kom hans storebror, Tom, till dörren och informerade mig om att ingen annan var hemma. Jag kände en tyngd på bröstet när jag kopplade ihop prickarna; den skrämmande bilden skakade min trygga lilla värld. Dessa skärsår på hans armar hade aldrig varit olyckor. Colin hade ljugit, mycket övertygande, många gånger. Hur kunde jag ha ignorerat skyltarna framför mig?

På något sätt lyckades jag fråga Tom om jag kunde träffa honom, men han berättade att besökstiderna för icke-familjemedlemmar var över för dagen. Jag skulle behöva gå vidare med min eftermiddag. När mina tårar hade lagt sig lite, körde jag till teatern och försökte ta mig samman och värma upp för att sjunga. Hur skulle jag repetera? Jag visste att Colin skulle vilja att jag skulle driva igenom, och något innerst inne sa till mig att musik var det bästa sättet för mig att bearbeta min sorg. Jag behövde sjunga. Jag övade på texterna under hela körningen. De första gångerna bröt jag ihop i snyftningar. När jag kom till teatern hade musiken dock lugnat mig. Även om Colin aldrig skulle vara långt borta från mitt sinne, var jag tvungen att fokusera på uppgiften framför mig: spela in sång och sedan producera videotrailern som skulle visas för mina gymnasieklasskamrater.

Jag kämpade för att kanalisera min oro till min inspelning. Om min röst skakade under de särskilt innerliga ögonblicken, gav den bara känslor och djup till mitt framträdande. I en golvlång svart cape och lila klänning svepte jag kungligt nerför trappan till min direktör, som väntade utanför. Under en dyster himmel som hotade att bli stormig gick jag djärvt över gatan, slängde en läckert gul bukett och flinade självsäkra flin mot alla som stirrade. Min sorg svävade inombords, men jag kände mig kraftfull. Trots min sorg kunde jag fortfarande göra konst. Till min egen förvåning tog jag framgångsrikt tillbaka dagen.

Jag hade känt smärta, men jag hade inte låtit den dränka mig – att göra musik var ett produktivt sätt att uttrycka mina känslor än att oroa mig. Sedan dess har jag lärt mig att ta bättre hand om mig själv i svåra situationer. Den dagen innan repetitionen befann jag mig i de mest oroande omständigheterna i mitt liv hittills, men de sänkte mig inte eftersom jag vägrade att sjunka. När min moster drabbades av cancer flera månader senare visste jag att lösningen inte skulle komma snabbt, men att jag kunde lita på musik för att klara av smärtan, även när det skulle vara lättare att falla samman.

Tack och lov återhämtade Colin sig från sina skador och var hemma inom några dagar. När våra ögon möttes och våra röster förenades i sång, visste jag att musik alltid skulle vara vår största mekanism för att omvandla smärta till styrka. När jag bläddrar förbi dussintals färgglada poster i min dagbok kommer jag fram till det sista tomma arket. Jag trycker lätt min penna mot sidan, skrapar knappt på ytan för att skapa en serie slingor som drar ihop sig till meningar. Känslorna rinner ut och när de släpps känner jag lätthet i bröstet. Tankeströmmen avtar när jag når botten av sidan och jag stänger försiktigt omslaget på den slitna boken: ännu en dagbok är klar.

Jag lägger till journalen i högen med elva böcker på mitt nattduksbord. Slås av den bitterljuva känslan av att avsluta ett kapitel i mitt liv, tar jag tag i anteckningsboken längst ner i högen för att minnas. Vid fem års ålder slet jag igenom romaner om solsystemet, experimenterade med raketer byggda av plaststrån och hyrde rymdfärjafilmer från Blockbuster för att stilla mina nyfikenheter. Medan jag jagade svar på frågor lika gränslösa som universum, blev jag kär i att lära mig. Åtta journaler senare förde samma obevekliga nyfikenhet mig till ett flygplan som gick ner på San Francisco Bay. Jag sträcker mig efter kolanteckningsblocket nära toppen av högen och öppnar till första sidan: mitt flyg till Stanford Pre-Collegiate Summer Institutes. Medan jag var exalterad över att utforska bioteknik, vred sig ångesten i min mage när jag föreställde mig min destination, osäker på om jag kunde övervinna min blyghet och få kontakt med andra.

För varje nytt samtal blev svetten i handflatorna mindre märkbar och jag träffade elever från 23 olika länder. Många av de ögonblick där jag utmanade mig själv socialt kretsade kring den tredje våningens däck i Jerry-huset. Ett märkligt mix av engelska, arabiska och mandarin fyllde sommarluften när jag och mina vänner samlades där varje kväll, och dialoger vid solnedgången blev snart stunder av lycka. I våra samtal om kulturella skillnader, möjligheten till ett liv efter detta och rimligheten i långsökta konspirationsteorier, lärde jag mig att uttrycka min åsikt. När jag introducerades för olika synpunkter utmanade dessa ögonblick min förståelse av världen omkring mig. I mina sista bidrag från Kalifornien finner jag spänning att lära av andra och ökat självförtroende, ett verktyg som senare skulle göra det möjligt för mig att påverka mitt samhälle.

Jag återvänder blicken till högen med dagböcker och sträcker mig för att ta den blommönstrade boken som sitter ovanpå. Jag bläddrar igenom och hittar så småningom början på organisationen jag skapade under utbrottet av covid. Sedan dess har Dörr-till-dörr-leveranser vävt sig igenom mina inlägg och in i verkligheten, vilket gör att jag kan hjälpa högriskpopulationer genom gratis matleverans. Med det självförtroende jag fick sommaren innan tog jag åtgärder när jag såg andra behövande istället för att låta min blyghet hålla tillbaka mig. Jag kontaktade lokala kyrkor och äldrecenter för att sprida budskapet om våra tjänster och interagerade med kunder via vår webbplats och sociala medier.

För att ytterligare utöka vår påverkan höll vi två matdrev, och jag tog mod till mig och be om donationer från dörr till dörr. I ett torn av konserverade donationer såg jag värdet av att nå ut för att hjälpa andra och insåg min egen potential att påverka världen omkring mig. Jag stänger försiktigt journalen i mina händer och ler mjukt när minnena dyker upp igen, en efter en. När jag sträcker mig under sängen drar jag fram en ny anteckningsbok och öppnar det första arket. Alla dessa uppsatser gick igenom flera omgångar av granskning för att komma dit de är. När jag var väldigt ung pressade mina föräldrar mig att lyckas akademiskt, idrotta, göra hobbyer osv. som många föräldrar gör. Under en stor del av mina yngre år saknade jag självständigheten och självkänslan jag skulle utveckla senare i livet, eftersom jag alltid var pressad att lyckas i form av framgång som mina föräldrar hade definierat.

Som barn var jag inställd på att följa mina föräldrars idé om vägen till framgång. Men när jag var tio år gammal avbröts denna väg. Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär tre år gammal, och när jag var tio år gammal flyttade min pappa från mitt hem i Illinois. De flesta som hör detta tycker att det var svårt för mig, eller sorgligt... men i verkligheten ser jag det som en välsignelse. Att säga att det var utan konsekvenser och svårigheter skulle vara falskt, men i slutändan har den plats min familj befinner sig på nu i slutändan gynnats av denna fysiska separation. När min pappa flyttade bort var jag inte längre pressad av honom.

Det inflytande mina föräldrar hade på mig när de uppfostrade mig tillsammans inbäddade en drivkraft i mig som jag alltid kommer att vara tacksam för. Men deras separation tillät mig att växa självständigt och utveckla den relation jag för närvarande har med mig själv. När jag växte upp i ett hushåll med ensamstående föräldrar, hade min mamma mindre tid och förmåga att föräldra mig så strikt och nära som hon en gång hade gjort när min pappa också bodde i Illinois. Denna udda form av frihet tvingade mig att bli oberoende. Så snart som mellanstadiet åkte jag på spårvägen själv, läste kartor för att komma hem, sökte till specialskoleprogram utan att behöva göra det. Jag utvecklade snabbt en känsla av självständighet.

Min pappa hade förstås en begränsad förståelse för min livsstil och vem jag höll på att bli, och min mamma önskade bara att hon kunde vara mer uppmärksam. På grund av detta hade mina föräldrar båda en begränsad förståelse för hur självständig och självmotiverad jag hade blivit. Händelsen som förde fram min självständighet och självmotivation, och tanken att jag hade nått vuxen ålder, var min utbytesresa till Marocko sommaren då jag fortsatte att leta och så småningom hittade SNYI-L-programmet, ett program med full betalning stipendium möjlighet. Ansökan i sig var en enorm process, som jag var tvungen att göra på egen hand. Att ansöka om ett pass, organisera hur mina föräldrar båda skulle skriva på mitt pass medan de bodde i separata stater, hålla reda på otaliga formulär, hitta mina immuniseringsregister, etc.

var alla små handlingar av oberoende som gick obemärkt förbi tills jag fick besked om min position som semifinalist. Vid det här laget insåg mina föräldrar äntligen lite hur självmotiverad och oberoende jag hade blivit. Den kan användas inte bara som en guide, utan också som ett verktyg för medveten reflektion som uppmuntrar dig att uppnå dina professionella mål. Under loppet av denna uppgift kommer du att utvärdera potentiell karriärriktning och tillfredsställelse genom att reflektera över följande frågor:. Få ditt papper skrivet från grunden inom den snäva deadline. Vår tjänst är en pålitlig lösning på alla dina problem. Lägg en beställning på valfri uppgift så tar vi hand om det. Din personliga uppdragsbeskrivning bör bestå av ett minimum av ord, men det bör inte överstiga ord.

Därför är det viktigt att ditt skrivande är tydligt och koncist och att dina tankar och filosofier effektivt kommuniceras till din läsare.